And there's nothing to do..
Idag var jag hemma ifrån skolan. Igen. Jag fick inte gå för min mamma då jag inte hade somnat när hon gick upp på morgonen vilket var kvart i 6. Det var faktiskt inte mitt fel, jag la mig halv 1.. PANIK. ja. men vad ska man göra!? Inte konstigt att jag inte kan somna på natten när jag har varit sängliggande i nästan en vecka. ohnej. Men what the hell. Idag var förresten den ultimata rastlöshet-dagen. shiiit va jag var rastlös. Så rastlös att jag försökte mig på att räkna matte - DÅ är det illa!
Jag längtar till skolan. Jag gör det. Jag tror inte ens någon där har märkt att jag är sjuk.. Jag är något av en "subsitute person", som i Elisabethtown. Jag tror jag är det. Känns så iaf. En "stand-in".. men va sjutton, det är alltid något iaf.
Däremot får jag lite dåligt samvete över att jag så sällan, eller nästan aldrig, berättar för min mamma hur mycket jag respekterar henne och ser upp till henne. Jag fick reda på igår att hela henne barndom, typ iaf, var något av en mardröm för henne. Hon var lite överviktig och hade glasögon, så hon blev mobbad. Hon har aldrig gått på återträffar med någon av sina skolklasser, för det var en mardröm. Visst tyckte hon att gymnasiet gick lättare, då var hon lite mer säker, men inte alls så som det ska vara. Alltså seriöst, när en läkare, en indier med smala barn och tyckte inte om tjocka barn, lägger in en tjej i 13-års åldern på sjukhus ett helt sommarlov för att hon ska banta, då är det fan något fel på den människan. Och grejen är att hon var inte jättestor, hon var typ lika stor som jag var i den åldern, och det är fan inte så illa så man ska behöva banta när man är 13 år! Jag blir så arg. Men hon har samlat sig, och klarat sig, även om man märker även idag att hon är osäker och inte riktigt kan säga nej och säga ifrån. Hon har uppfostrat 3 barn, praktisk taget helt själv. Iaf i de tuffa åren, tonåren.. Hon har klarat sig igenom att förlora den människan som hon älskade mest av allt. Hon klarade också att, när jag var liten, ta hand om två småbarn helt själv när pappa var ute och söp, och aldrig var hemma och hjälpte till. Undra om hon hade klarat det om inte han åkte på rehab när jag var 2... tur att han gjorde det :o
En stor eloge för det alltså, den kan inte alla klara!
Jag har hunnit tänka så mycket nu när jag har legat hemma och inte haft något att göra. Jag vet inte om det är så bra att jag tänker SÅ mycket... jag blir orolig över allt!
jaja.
<3
Jag längtar till skolan. Jag gör det. Jag tror inte ens någon där har märkt att jag är sjuk.. Jag är något av en "subsitute person", som i Elisabethtown. Jag tror jag är det. Känns så iaf. En "stand-in".. men va sjutton, det är alltid något iaf.
Däremot får jag lite dåligt samvete över att jag så sällan, eller nästan aldrig, berättar för min mamma hur mycket jag respekterar henne och ser upp till henne. Jag fick reda på igår att hela henne barndom, typ iaf, var något av en mardröm för henne. Hon var lite överviktig och hade glasögon, så hon blev mobbad. Hon har aldrig gått på återträffar med någon av sina skolklasser, för det var en mardröm. Visst tyckte hon att gymnasiet gick lättare, då var hon lite mer säker, men inte alls så som det ska vara. Alltså seriöst, när en läkare, en indier med smala barn och tyckte inte om tjocka barn, lägger in en tjej i 13-års åldern på sjukhus ett helt sommarlov för att hon ska banta, då är det fan något fel på den människan. Och grejen är att hon var inte jättestor, hon var typ lika stor som jag var i den åldern, och det är fan inte så illa så man ska behöva banta när man är 13 år! Jag blir så arg. Men hon har samlat sig, och klarat sig, även om man märker även idag att hon är osäker och inte riktigt kan säga nej och säga ifrån. Hon har uppfostrat 3 barn, praktisk taget helt själv. Iaf i de tuffa åren, tonåren.. Hon har klarat sig igenom att förlora den människan som hon älskade mest av allt. Hon klarade också att, när jag var liten, ta hand om två småbarn helt själv när pappa var ute och söp, och aldrig var hemma och hjälpte till. Undra om hon hade klarat det om inte han åkte på rehab när jag var 2... tur att han gjorde det :o
En stor eloge för det alltså, den kan inte alla klara!
Jag har hunnit tänka så mycket nu när jag har legat hemma och inte haft något att göra. Jag vet inte om det är så bra att jag tänker SÅ mycket... jag blir orolig över allt!
jaja.
<3
Kommentarer
Trackback