humsidumsi
Jag hade en konstig och läskig dröm inatt. usch... jag måste skriva ner den..
Jag var i skåne, precis som i förrgår såg jag markus, eller som jag trodde var markus, och det var på exakt samma ställe och allt. Dagen efter var jag på Åttagårdsskolan, jag skulle ha min praktik där tillsammans med Jakob i min klass. Vi var i olika klasser, men så hämtade Hillevi, en lärare, mig och jag och jakob fick ett uppdrag, vi skulle klä ut oss och göra sketcher för småklasserna. Sen var Jakob helt plötsligt bortaoch jag sprang och letade överallt, säkert i en timma, sen gick jag fram till några, som jag trodde var han.. men det var markus. och han vände sig sakta, och han såg inte alls ut som han gjorde när jag såg honom i landskrona dagen innan, men hans kompis gjorde det. Så det var hans kompis jag har sett, och han hade sagt till Markus att jag var där, och dom plus några fler hade beslutat för att åka efter mig upp till falköping. och så tog de helt plötsligt fram varsin pistol, fast någon konstig pistol som sköt flera skott, men det var inte dödliga skott. Jag försökte fly, jag sprang, men markus sprang efter mig och sköt mot mig, så sprang jag ut, och han fick tag på mig. Vi satte oss i gräset och jag frågade varför han inte hörde av sig och vad jag gjorde fel, men han svarade inte, han ställde sig upp och började skjuta på massa rutor på skolan. I nästa ögonblick var vi på något slags sjukhus, jag och någon mer som verkade vara min bästa vän. De skulle göra en undersökning på Markus och hans kompisar, skära i dom, och vi skulle titta på, men när de skulle ge Markus bedövning sa min kompis att han inte skulle få någon, så hon mutade läkarna, och de började skära i honom utan bedövning. Sista bilden innan jag vaknade var att Markus tittade rakt in i mina ögon och grät, och sa förlåt.
Jag vet inte hur jag ska tolka den. Sjukt hemskt var det att vara med om det. verkligen. usch.
Och jag fattar inte varför jag har börjat tänka på honom så mkt igen, och varför han är med i mina drömmar.
Jag vet liksom inte vad jag ska göra för att det ska försvinna.
Och det känns som att allt rinner ur mina händer, att jag inte har kontroll över något längre.
Jag var i skåne, precis som i förrgår såg jag markus, eller som jag trodde var markus, och det var på exakt samma ställe och allt. Dagen efter var jag på Åttagårdsskolan, jag skulle ha min praktik där tillsammans med Jakob i min klass. Vi var i olika klasser, men så hämtade Hillevi, en lärare, mig och jag och jakob fick ett uppdrag, vi skulle klä ut oss och göra sketcher för småklasserna. Sen var Jakob helt plötsligt bortaoch jag sprang och letade överallt, säkert i en timma, sen gick jag fram till några, som jag trodde var han.. men det var markus. och han vände sig sakta, och han såg inte alls ut som han gjorde när jag såg honom i landskrona dagen innan, men hans kompis gjorde det. Så det var hans kompis jag har sett, och han hade sagt till Markus att jag var där, och dom plus några fler hade beslutat för att åka efter mig upp till falköping. och så tog de helt plötsligt fram varsin pistol, fast någon konstig pistol som sköt flera skott, men det var inte dödliga skott. Jag försökte fly, jag sprang, men markus sprang efter mig och sköt mot mig, så sprang jag ut, och han fick tag på mig. Vi satte oss i gräset och jag frågade varför han inte hörde av sig och vad jag gjorde fel, men han svarade inte, han ställde sig upp och började skjuta på massa rutor på skolan. I nästa ögonblick var vi på något slags sjukhus, jag och någon mer som verkade vara min bästa vän. De skulle göra en undersökning på Markus och hans kompisar, skära i dom, och vi skulle titta på, men när de skulle ge Markus bedövning sa min kompis att han inte skulle få någon, så hon mutade läkarna, och de började skära i honom utan bedövning. Sista bilden innan jag vaknade var att Markus tittade rakt in i mina ögon och grät, och sa förlåt.
Jag vet inte hur jag ska tolka den. Sjukt hemskt var det att vara med om det. verkligen. usch.
Och jag fattar inte varför jag har börjat tänka på honom så mkt igen, och varför han är med i mina drömmar.
Jag vet liksom inte vad jag ska göra för att det ska försvinna.
Och det känns som att allt rinner ur mina händer, att jag inte har kontroll över något längre.
Kommentarer
Trackback